framför du dig som en gudinna
dyrkar din egen spegelbild
dyrkar vi dig så
~
Förutom tidiga stenåldersfolk så haver man funnit att även romarna ockuperade ön, det är möjligt att det var denna ö som de benämnde Riduna, eller så är namnet som påkallas Sarmia, det står ej ordentligt klart än nu. Namnet Aoeur’gny / Äorgny, eller då Alderney, vet man ej heller hvart det är kommen ifrån, om det är av germansk eller keltisk stam, men det kan även vara en efterbildning av ett nordmännsk ord för ‘ö nära kusten’, via Adreni eller Alrene, ändelsen är märkbart ‘ö’. Från tusentalet og framåt under 300 år så styrdes ön utav biskopen av Coutances, men det var kronan som var den officiella ägaren av Alderney och under Henrik VIII så insågs öns strategiska läge varhän en marinbas planerades för ön som genomgick en snabb fortificering. Till skillnad från de övriga normandöarna så styrdes ej Alderney under ett feodaliskt styre, utan istället utav en reguljär administration bestående utav sex magistrater samt en prevôt, d.v.s. en sheriff. Öns befolkning kom under dominion av en guernseyisk familj under 1600-talet, hvilket ogillades av den alderneyiska befolkningen. Men när generationsskifte togs vid i härskarfamiljen ökade acceptansen, speciellt då sonen visade sig vara en duktig pirat som bringade stora inkomster till ön. Piratverksamhet var en legal verksamhet under krig og krig rådde ofta emellan Storbritannien samt Frankrike, så det fanns stora möjligheter att tjäna pengar under 1700-talet. När de napoleonska krigen tog slut gick det däremot sämre för den alderneyiska befolkningen, som förövrigt kallas för vaques ‘kossor’ av andra normander, framtills dess att turismen kom igång efter andra världskriget. Innan dess var fattigdom samt utflyttning legio. Angående dessa kossor så hade Alderney en egen koras, alderneykossor, även dessa flyttades för att undkomma tysken sommaren 1940 till ön Guernsey där den dessvärre korsades med lokal boskap. De sista få genuina alderneykossorna slaktades og åts upp av tyskarna. Inte bara tungomålet förintades således, utan även vacquicides begicks.
Andorra eller Principat d‘Andorra som det mer rätteligen benämns, är det lilla furstedömet i Pyrenéerna som enbart består av 468 km², fullt medborgarskap bär omkring 36 % av befolkningen. Andorras oberoende samt moderna historia börjar med att Karl den store erövrar området från morerna anno 803 för att befästas när dennes son Ludvig den fromme ger området till biskopen af Urgel anno 819 - Urgel ligger i Katalonien. Andorra är det sista oberoende området utav det förutvarande Spanska mark, Marca Hispànica, som var en pärletråd av dömen längs Pyrenéerna. Men med anledning utav att området förblev omtvistat, så hamnade riket 1278 i gemensam styrelse under biskopen i Urgel og greven av Foix i Frankrike, genom paréagekontraktet, denne siste överlät dessvärre sitt rättmäktiga delstyre till den franska kronan anno 1607. Under den franska revolutionen upphävdes alla feodala anspelningar i Andorra, men de återinfördes snart under Napoleons styre. En av dessa feodala rättigheter är den gamla feodalrättigheten att herren i området har rätt att förhandspröva brudens sexuella förehavanden inför ett bröllop - det är alltså den katolska biskopen av Urgel och den franska presidenten som innehar denna rättighet, men så vitt det är känt så nyttjas den ej.
Den armeniska befolkningen antas som sågs enligt en populär inhemsk tes härstamma från Noas ark när den strandade på Ararat och där skola Noa ha grundlagt den mycket gamla staden Jerevan - det nutida Armeniens huvudstad. Hur det nu var med det skall jag kanske icke uttala mig om, men man vet att armenierna är en indoeuropeisk folkstam som språkligt sätt bildar en helt egen språkgrupp, de skall även enligt bevisen ha bebott området sedan minst 1100-talet f.kr., ock vissa vill flytta bak århundraden för armenisk bosättning till omkring 2000 f.kr. Hursomhelst så bildades redan på 800-talet f.kr. det första armeniska riket på grunderna från urartéernas Uraru och blev sedemera ett av de mäktigaste rikerna i regionen fram tills det erövrades av perserna 520 f.kr. – till följd av den svårtillgängliga terrängen så kan man åtminstone tidvis säga att den reella självständigheten fortlevde. Sedan kom makedoniern Alexander och den efterkommande seleukidiska dynastin, men redan anno 188 f.kr. så blev det fritt igen och hann då växa till en ansenlig storlek, men det höll sig bara till 69 f.kr innan romarna togo över större delen av riket - området blev då ett gränsområde emellan Romarriket og Parthien. Efter Romarrikets fall hamnade Armenien i ett vakuum samt led svåra nederlag, och erövringar med efterföljande diasporor då olika folkgrupper använde Armenien som sin krigsskådeplats, bland annat perser, turkar og mongoler. Men före diaspororna bildades det anno 301, genom kung Tiridates III kristna dop, det första riket med kristendomen som statsreligion, kristendomen hade ankommit till landet redan år 40. Den armeniska apostoliska kyrkan finns ännu og grundades cirka år 300 av furst Gregorios och fick redan från början en stark sammanhållande effekt för den armeniska nationen, i senare tid inte minst med anledning utav att omgivningen är muslimsk. Före den kristna epoken så var armenierna zoroastrer, konverteringen var ofta brutal. Redan 406 eller 407 skapades den armeniska skriften av den heliga biskopen Mašt‘oc‘ / Mesrop för han skulle översätta Bibeln till det inhemska målet. Det är ehuruväl troligt att liknande försök försegåtts tidigare, bland annat så fanns det enligt traditionen ett tidigare alfabet som skapades av den syrianska biskopen Daniel, men detta alfabet skall ha övergetts då det inte var anpassat till den armeniska fonologin, hvilket det nya alfabetet är. Under 1800-talet och framåt så har ryssarna tagit området med medföljande folkomflyttningar, för att icke förglömma democideringen av turkarna, och deras kurdiska underlydande, hvilket krävde 1-2 milj. armeniska liv mellan främst 1915 og 1920. 1991 blev staten som sagt självständigt med påföljande konflikt med Azärbajdzjan.
De första dokumenten på tungomålet är som nämnts Biblen, men även en hel del översättningar från syriska samt hellasiska texter där några av originalen försvunnit, hvilket lett till att de armeniska översättningarna fått en viktig position. Det rör sig främst om religiösa texter, men även till exempel Aristoteles och andra filosofer är förekommande. Efter alfabetets uppkomst kom också snabbt en inhemsk produktion igång, par example ‘Mot sekterna’ av Eznik, hvilken är av betydelse i teologiska samt religionshistoriska kretsar, en biografi över Mašt‘oc‘ skriven av Koriwn og en historisk bok om Armeniens omvandling.
Det finns även ett tungomål som tillhör den indoeuropeisk-iransk-västiransk-nordvästkurdiska grenen och som heter kurmandji som har uppemot 30 000 talare - men om kurdiska språk hänvisas till genomgången under Turkiet. Det kan finnas upptill något över dubbelt så många kurder i främst nordvästra Hayastan, eller Ermenistan som de benämner landet, än vad det finns talare av kurdiska. Det finns sparsamma möjligheter för kurder att studera sitt språk i Armenien och tungomålet figurerar osså sparsamt i radio. Många av kurderna, uppemot 40 000, i Armenien är yazidier, de får här följa sin religion helt fritt, många av dessa har flytt till Armenien under 1800-talet och början av 1900-talet från förföljelser i Turkiet och annorländes. Under Nagorno-Karabakhkonflikten var många icke-yazidiska kurder tvingade att lämna sina hem.
En annan religiös grupp är judarna som i Armenien i nutid främst är bestående utav kurdiska judar, talandes antagligen judeokurdiska og judeoarameiska, samt jiddisch-talande som anlänt i mer senare tid. Den armenska judiska historien når ända 2000 år bak i tiden då assyrierna deporterade judar direkt in till Armenien och man erhöll en stor judisk population redan vid första århundradet f.kr., den armeniska konungen Tigran den store, från samma tid, lät exempelvis 10 000 judar från Palestina att resettla i Armenien, även perserna deporterade en massa judar mot landet. Under Sovjettiden har även det skett en inflytt då samhället där var mer tolerant mot judar än vad fallet var i Ryssland och Ukraina, efter andra europakriget under förra århundrandet ökade antalet judar till varandes 5000, nu är de nere i 700 då många flytt av ekonomiska skäl, främst till Israel. Hur det står till lingvistiskt är dimmohöljt, förutom att hebreiska utlärs aktivt.
Det –slavisk-östslaviska tungomålet ryska talas av omkring 12 000 invånare varvid omkring 5000 stammar från en invandring som skedde under 1700-talet och resterande har ankommit i olika omgångar, givetvis även till stor del under Sovjetisk permatid. Många av de ryssar som anlände under 1700-talet är troendes molokaner, som blivit en etnisk markör, det är ungefär samma som bogomilerna som huserade i Balkan.
En snabb återblick kan vara befogad för att få en större kontext av landets historia samt kultur. Iranska skyter insteg i områdets historia omkring 900-talet f.kr. emedans mederna dominerade områdena söder om Aras skapandes sig ett stort imperium emellan 900-700 f.kr. Området erövrades redan omkring 550 f.k. utav det Akemenidiska riket hvilket ledde till spridningen utav zoroastrismen till dessa grader, det är även härifrån staten fått sitt nuvarande namn utav det persiska namnet på satrapen Atropates, hvilket i säg betyder ‘Eldsbeskyddad’. Området togs ehuru sedan av Alexander den stora ock inkluderades i dennes imperium för att efterföljas utav det Seleukidiska. De kaukasiska albanerna, som var den ursprungliga befolkningen, grundade sitt eget konungadöme omkring fyrahundratalet före kristi födelse. De kaukasiska albanerna var ett kaukasisktalande folk och det är troligt att nedan ankomna udierna är dess efterkomna. De andra framkomna forntida azarierna pratade fornazariska språk, hvilket var ett iranskt tungomål törhända ursprunget till dagens tatiska språk som nedan genomgås, samt nära besläktat med mediskan. Denna fornazariska skall alltså inte sammanblandas med azeriskan av idag, denna sistnämnda är turkisk emedans den ursprungliga azeriskan således var iransk till sin börd, samt var det dominerande språket i regionen före turkarnas ankomst. Azari var faktiskt vanligt ända upp i modern tid då det pratades över större delen av Azerbajdzjan intill 1600-talet fastän dess grund förminskats via turkifieringen som pågått sedan 1000-talet. Det finns även forskare som dåledes menar att språket överlevt i vissa fickor och att det är härifrån dagens tatiska stammar, detta är inte helt omöjligt då sådana språkfickor rapporteras kring under 1800-talet. Poeten Ruhi Onarjani skriver nämnvärt även ett helt kompendium på gammelspråket på 1800-talet.
Ett annat turkisktättat språk är det starkt utrotningshotade turkisk-kiptjaktiska / nordvästra språket judeokrimtatariska, eller krimchakiska, där det sägs finnas omkring 41 styckna av etniciteten i Azerbajdzjan, om dessa talar språket är oklart. Mer om dessa under Ukraïna.
Udierna omnämns kanske redan i de urartiska dokumenten under namnet kurEtiú, men finns annars även på hellasiska samt latin, ΟÜτιοι respektive udini, klassiska armeniska källor benämner en provins vid namnet Uti och man har antagit att ett dussin korta inskriptioner från femte till åttonde århundradet kan röra sig om tidig udinska. Udinska tros vara det huvudsakliga språket nyttjat i det kaukasiska riket Albanien, det albanska namnet är nyttjat i västspråk emedans dömet heter Ałuank’ på armeniska og Ardhan på parthiska, det inhemska namnet vet man ej; huvudstad var Qəbələ / Qabala / Gabala. Enligt Strabon bestodo ehuru Albaniens befolkning utav 26 stammar, med egna kungar, där alla hade egna språk, men att man därefter gått samman i en konfederation med allena en kung. Befolkningen albanerna nämns för första gången 331 f.kr. vid slaget vid Gaugamela som deltagare från satrapen Media, det egna konungariket grundades under andra århundradet f.kr. och kom snart till att vara en vasallstat till Armenien. Från första till femte seklet så löd Ardhan under den parthiska dynastin Arsacid og parthiska tog över som hegemoniskt språk, som senare efterträdes av mihraniderna, även dessa antagligen parther eller sassanider som tog titlen Arranshah, ‘shah af Arran / Albanien’. Redan på 250-talet blev Albanien en sassanidisk vasallstat, man finge förvisso bibehålla sin monarki men utan egentlig makt. Den albanska kungen lät sig döpas i den kristna tron under mitten av 300-talet men religionen spred sig relativt saktfärdliga i befolningslagren, men, hundra år senare när den sassanidiska shahen Yazdegerd II krävde att alla kristna skulle konvertera till mazdaismen ledde detta till uppror utav albanerna, armenierna og iberierna, nederlag för upprorsmakarna ledde ehuru till att de, tillsammans med de albanska kristologerna, var tvungna att fly till Artsakh för att verka därifrån. Under mitten av 400-talet grundade den efterföljande sassanidiska kungen Peroz I staden Perozabad, nu Barda / Bärdä, och gjorde detta till kapitalstad för Albanien, med den albanska kungens hov, samt från 552 blev det även säte för de albanska katolikerna, de hade tidigare haft staden Chola som säte, antagligen Derbent men lämnade detta med anledning utav oroligheterna som där var. Under slutet av 400-talet dog arsaciderna ut varhän mihraniderna togo över, framtills 821, men khazarerna var hegemoniska i regionen och man betalde antagligen tribut dit. Det politiska Albanien försvann och styckades upp i ett antal olika prinsdömen, melikdömen og emirat. Udiernas nutida fåtalighet beror på att man helt enkelt assimilerats in i antingen de armenisk-georgiska kristna befolkningen eller i de islamiska azeriska samt persiska befolkningsgrupprna, genom tiderna. Albaniernas förkristna religion var mångfasetterad og enligt Strabon så dyrkade man solen, himlen men framförallt månen, men kristningen kan ha börjat så tidigt som under 100-talet, den Albanska apostolistiska kyrkan var i existens emellan 313 och 705 och var således en av de första nationella kyrkorna, efter den muslimska erövningen utgjorde kyrkan ett eget biskopat inom den armeniska kyrkan och framtills ryska myndigheter beslutade annat år 1836 så var katholikossätet för den albanska kyrkan Gandasarklostret, idag är Gandazar ärkebiskopen af Artsakhs säte. Redan under 900-talet fanns förslag om att återupprätta den självständiga kyrkan men via intervenering från den armeniska kungen hindrades detta, de kaukasiska albanerna kom sedan att islamiseras allteftersom. Språket för kyrkan armeniserades när det väl kom att ingå under den armeniska kyrkan men före detta var liturgispråket udi, eller dess föregångare, men dessvärre har nära inpå all litteratur gått om intet i de olika räder och krig som skett i området, inte minst genom khazarernas hand, men så sent som 1997 hittade man ett albanskt manuskript från 600-talet i Katarinaklostret på Sinai. Det var även första gången man hittade någon längre skrift som nyttjat det fornudiska alfabetet / ałuanic girn e / kaukasisk albanska skriften som man bara hade hört talas om framtills man först år 1937 hittade exemplar på skriften, som bär liknelser med armenisk og georgisk skrift samt åtminstone nyttjades under 1400-talet. 1898-1905 översattes för första gången sedan år 705 evangelierna till udi. År 2003 har en kristen kommunitet av uditalare i Nij, i Qabala, ånyo öppnat grindarna, man får hoppas de nyttjar udi som liturgiskt tal.
Andra iranska mål är bland annat det redan nämnda tatiska hvilket är ett –sydvästiranskt mål med omkring 26 000 talare norrom Baku. Juhuri, eller, judeotatiska / bik / dzhuhuric / çuhuri / жугьури / ז'אוּהאוּראִ är en utveckling utav föregående og talas av omkring 24 000 i Azärbajdzjan, men inte av någon i Iran även om språkgruppen så säger, och majoriteten finns numera i Israel där omkring 70 000 ännu finns, snabbt assimilerandes. Denna folkgrupp kallas även bergsjudar och deras släktskap med övriga judar är oklart, men troligt. Enligt dem själva är de ättlingar till de exilförda till Babylon efter att första templet destruerats 586 f.kr. Något så unikt som en helbergsjudisk stad finns i norra delen utav landet, Qırmızı Qəsəbə.
Ett närbesläktat språk åtfinns med namnet muslim-tatiska / mussulman, hvilket talas av 22 000 men skrivs inte av någon eftersom azärbajdzjanskan används som skriftspråk. Det talade språket är med svårighet förståeligt för judæo-tatiska talare och viceversa, trots att de tillhör samma gren inom den iranska subfamiljen. Judæotatiskan avskiljer bland annat genom att språket har många semitiska inlån, hämtade från hebreiskan, arameiskan samt arabiskan, samt naturligtvis från azeriskan, ryskan samt olika kaukasiska språk. Juhuri skrevs ursprungligen med den hebreiska skriften, sedan 1920-talet påtvingades man den latinska, sedan den kyrilliska och nu har många frivilligt återgått till den hebräiska. De judeotatiska språken som talades i Mücü og Oğuz är utdöda og oklara, men i övrigt bedöms judæotatiska vara uppdelat på trenne varianter, qybəmålet i Quba / Qybə / קאובּא, samt i ovannämnd ort, samt dərbəndmålet i Derbent / Dərbənd / דארבּאנד, plus en nordkaukasisk variant vid namn kaitag.