Tiden – Den rullande framtiden

Tiden ett odefinierbart fenomen men ändå ur de facto synvinkel är det bara till att erkänna att det ett faktiskt fenomen är.

Tiden en inbillningens sfär som i vårt sinne behärskar en del av vårt tänkande och görande, på gott och på ont kan man kanske säg.

Tiden har av många definierats som två befintligheter, helt oberoende utav varandra och heller ej sammanblandat de olika definitionerna.

Tiden säges av vissa gå linjariskt, som en linje, dels finns bakåt, dels finns nutid, åtminstone i en millisekunds stund, och dels finns dit vi alla går, d.v.s. framåt.

Till livet man föds, växer upp och dör, från embryo till jord, eller om man tar evolutionistiska anspelningar på linjarismens ethos varvid livets utveckling från minsta encelliga cell kommit att bli dagens varelser – fast cellerna finns ju änn kvar fastän de enligt linjaristisk synvinkel i dåtid fanns, de finns fortfarande i ett livsförlopp som runt går, de tillkommer, lever för att sedan dö.

Något står alltså fel med den linjariska teorin.

Även universum sägs nu vara linjariskt, från Big Bangs explosion till dess framtida implosion, och all tid däremellan.

Tiden är ehuru även anti-linjarisk, istället cirkulär. Betänk dygnen, samma om och om igen, både månen, solen, solsystemet och vintergatan snurrar runt i oändligheten kan det verka, i ständig rörelse, likt livets förlopp, från cell till kropp.

Även självaste universum säger nu vissa fysiker vara en enda serie av upprepande fenomen. Att flera universa finns, dels i en linjär följd av varandra men även flera samtida i olika fysiska sfärer, att dessa linjariska cirkulära system föds, utvecklas och dör, eller försvinner eller vad man nu skall kalla sluttampen på denna utvecklingslinje.

Allt i ett cirkulärt linjariskt förlopp.

Tiden, hur är den förskaffad egentligen, varken linjär eller cirkulär, utan bådadera.

Ävenså, vad som gäller för individer är att kanske inte fastna i varken det linjariska systemet utav baktid, nutid och framtid, eller i det cirkulära systemet, där dygnen även bara rullar på, utan ständigt intellektuellt vandra däremellan, inuti båda dessa system, inte för mycket rulla runt, inte för mycket titta bak i en bakbindning, och kanske inte heller för mycket titta framåt, fastän det är framåt vi måste gå.

~