De aromunska dömena upplöstes givetvis genom att det Ottomanska riket trängde fram varvid aromunerna, ortodoxkristna som de är, inbetecknades tillsammans med övriga ortodoxa kristna i enlighet med osmanernas icke-etniska indelningspolicy. Om det aromunska livet under denna tid är föga känt, men de har antagligen inte lidit men utav att Europas sjuka barn styrt området, utan kunne istället utleva de livsformer som kan betecknas som traditionella inom det aromunska samhället, d.v.s. herdning, handel samt hantverkning, under relativt säkra förhållanden. Betänkvärt är att aromunerna efter det grekisk-turkiska kriget 1829 meddelade de europeiska makterna att de hellre levde under osmanskt styre än under hellenerna. Detta kanske inte var en frivillig prestation, men osmanerna tillerkände till slut 1905 aromunerna som en egen millet, hvilket gav dem rätt till egna skolor ock kyrkor, hvilket sannerligen hade andra politiska skäl för sin tillblivelse, men datumet för tillblivelsen, 20 maj, firas än idag som aromunernas nationaldag. Idag lever aromunerna under de bästa jämförbara förhållandena i Makedonien och de sämsta i EU-landet Grekland och deras exilhuvudstad kan sägas vara Freiburg im Breisgau i Tyskland där tidskriften Pindos utges. Föreningen The Union for Arumanian Language and Culture utger även de en aromunsk tidskrift kallad Zborlu a Nostru, ‘Vår värld’, och främjar den aromunska identiteten, bland annat anordnar de internationella aromunska konferenser.
Tuti iatsãli umineshtsã s-fac liberi shi egali la nãmuzea shi-ndrepturli. Eali suntu hãrziti cu fichiri shi sinidisi shi lipseashti un cu alantu sh-si poartã tu duhlu-a frãtsãljiljei.- Artikel 1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
~
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar