sädens stav står
erotikens fröjd sås
enkom gudinnans hål nås
må dess nektar sinnet mitt fyllna
~
Som ett resultat av erövringen ock inkorporeringen av Abchazien i Georgien och Ryssland / Sovjetunionen så fick landet även en judisk population fördelad på delvis judar av östeuropeisk härkomst samt judeogeorgier (se Georgien). 1926 skall de ha varit uppe i ett antal av 1100 personer i Abchazien hvilket 1959 växt till 3500, men under 1970-talet emigrerade många av dem till främst Israel, emigrationsgraden utökades markant även när Sovjet föll samman. När frihetskriget sedan alarmerade situationen anordnade Israel evakuering av de som så ville. Nu kvarstår en population av 150 judar, nästan alla av dessa är av östeuropeisk härkomst och bara några få är judeogeorgier, men man har en fungerandes synagoga i Sukhumi.
De aromunska dömena upplöstes givetvis genom att det Ottomanska riket trängde fram varvid aromunerna, ortodoxkristna som de är, inbetecknades tillsammans med övriga ortodoxa kristna i enlighet med osmanernas icke-etniska indelningspolicy. Om det aromunska livet under denna tid är föga känt, men de har antagligen inte lidit men utav att Europas sjuka barn styrt området, utan kunne istället utleva de livsformer som kan betecknas som traditionella inom det aromunska samhället, d.v.s. herdning, handel samt hantverkning, under relativt säkra förhållanden. Betänkvärt är att aromunerna efter det grekisk-turkiska kriget 1829 meddelade de europeiska makterna att de hellre levde under osmanskt styre än under hellenerna. Detta kanske inte var en frivillig prestation, men osmanerna tillerkände till slut 1905 aromunerna som en egen millet, hvilket gav dem rätt till egna skolor ock kyrkor, hvilket sannerligen hade andra politiska skäl för sin tillblivelse, men datumet för tillblivelsen, 20 maj, firas än idag som aromunernas nationaldag. Idag lever aromunerna under de bästa jämförbara förhållandena i Makedonien och de sämsta i EU-landet Grekland och deras exilhuvudstad kan sägas vara Freiburg im Breisgau i Tyskland där tidskriften Pindos utges. Föreningen The Union for Arumanian Language and Culture utger även de en aromunsk tidskrift kallad Zborlu a Nostru, ‘Vår värld’, och främjar den aromunska identiteten, bland annat anordnar de internationella aromunska konferenser.
Tuti iatsãli umineshtsã s-fac liberi shi egali la nãmuzea shi-ndrepturli. Eali suntu hãrziti cu fichiri shi sinidisi shi lipseashti un cu alantu sh-si poartã tu duhlu-a frãtsãljiljei.- Artikel 1 i FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Det joniska språket finnes även representerat i Albanien i form av helleniska och skall talas av allt från 40 000-60 000 invånare i södra delarna utav landet, siffrorna är osäkra samt i avtagande då många efter diktaturens fall valt att flytta till det land som de betänker som sitt fosterland. Enligt officiella albanska siffror från 1989 så fanns det nära 59 000 greker i Albanien, hvilket antagligen betyder att det åtminstone ej finns färre än detta antal. Grekland å sin sida menar att det finns runt 100 000-400 000 hellener i Albanien, men återigen är detta inte en realistisk siffra angående varken antalet talare eller de som betecknar sig som greker. Nära 200 000 verkar bo och arbeta i Grekland sedan kommunismen avfälldes i Albanien. Den högre siffran har troligen sin grund i antalet som definieras som tillhörande den grekisk-ortodoxa kyrkan, hvilket inte i detta fallet kan tas som en erkännelse om grekisk etnicitet, varken i nutid eller i hävd, då den stora aromunska minoriteten ävenledes är till stor majoritet tillhörande denna kyrkoform, därtill skall läggas att en del albaner har sin konfession i ortodox flavör. Om man räknar antalet ortodoxt tillhöriga som samtidigt bor i ett grekiskdominerande område så visar det sig att den albanska beräkningen kanske inte är så felaktig, men man tar då ej hänsyn till de hellener som inte bor i grekiskdominerade områden samtidigt som de är grekisk-ortodoxa. Grekerna själva, åtminstone de längst norrut, hävdar att de är ättlingar till de eporitiska stammarna som bebodde området under antiken, emedans albanerna istället menar att de eporitiska stammarna som grekerna åsyftar egentligen var illyriska stammar, hvilka ehuru till viss del övergick till att prata hellasiska med anledning utav den grekiska kolonisering som skedde i kustområdena, men man menar samtidigt att dagens hellener ej har sin härstamning härifrån utan hitkom under den osmanska tiden.
De grekdominerade sydalbanska områdena ställde tidigt krav om att få ingå i ett Stor-Grekland och våldsam konflikt uppstod 1911-13 och år 1914 proklamerade staden Gjirokastra med omnejd sig som tillhörigt Hellas samt erkändes även som sådant internationellt genom Korfuprotokollets undertecknande år 1914 samt den därefter grekiska ockupationen utav området. Den grekiska statstillhörigheten var dock kortvarig och avslutades genom att italienska trupper invaderade området 1915 og norra Epirus återfördes till Albanien, hvilket erkändes internationellt 1921. Under perioden 1924-39 förtrycktes grekerna som bland annat fick sina grekiska skolor stängda. Under den stalinistiska politikens epok förtrycktes hellenerna i likhet med alla övriga albanska invånare varvid en del härefter tagit sin tillflykt till Hellas, hvilket blivit en accelererande utveckling, kanske inte främst på grund utav något speciellt albanskt minoritetsförtryck, utan snarare på grund utav den sorgliga ekonomiska utveckling Albanien haft. Grekerna har hela tiden under den stalinistiska eran haft tillgång till skolgång på sitt eget språk i åtminstone de lägre klasserna, hvilket härefter även har fortsatt, men grekiska förhoppningar om att den hellasiska skolgången skulle utökas till de högre graderna har ej infriats enligt regimen av beskyllda ekonomiska skäl. Hellaserna är heller ej diskriminerade i samhällsstratan, utan når ofta de högsta nivåerna i de aktuella regionerna inom alla områden, privata såsom offentliga. Grekerna är ehuru ej nöjda med sin priviligerade position, de har det oftast bättre ställt än albanerna i området, utan har hela tiden höjt ribban på agitationen. När kommunismen gick i graven så grundades organisationen OMONIA i syfte att skydda de mänskliga rättigheterna för den hellasiska minoriteten i Albanien, men då detta snabbt var avklarat så utvecklades organisationen till ett politiskt parti som kommit att bestå utav falangerna tu, en moderat som arbetar för minoritetens intressen inom staten samt en mer radikal falang som arbetar för enosis, uniering med Hellas. Mäktiga kyrkoledare i Hellas har stött denna enosiska falang emedans inflytelserika ortodoxa ledare i Albanien istället hänfört sig till moderatism. 1993 eskalerade situationen och den albanska regimen började begå övertramp mot grekiska ledare i regionen, till exempel så dömdes en borgmästare till sex månaders fängelse för att han hissat den grekiska flaggan på den grekiska nationaldagen, och den albanska säkerhetstjänstens övervakning i området har ökat. Under 1994 angrep även grekiska paramilitära styrkor arméposteringar, hvilket resulterade i ett större militärt tryck på regionen.
Hayk’ är det ursprungliga namnet för Armenien men förlängdes under medeltiden till @a3asտan, Hayastan, genom ett tillägg av det iranska suffixet –stan ‘land’. Hayk är Noahs ättling samt enligt hävd urfader till det armeniska folket, därav även dess legendariska patriark, han skall ha besegrat den babyloniska kungen Bel 2492 f.kr. och sedan grundat Armenien i Araratregionen. Första gången exonymen Armenien finns i det skriftliga källmaterialet är i den fornpersiska Behistuniinskriptionen, av Darius I, från 515 f.k. där Armina, , är ståendes, även i forngrekiskan åtfinns Αρμένιοι. Redan på 2300-talet f.kr. nämns ett område vid Ebla vid namn Armânum som Naram-Sim erövrat, även farao Thutmose III nämner 1446 f.kr. ett Ermenen som skall vara ett land som himlen vilar uppenpå. Ordet bygger på den indoeuropeiska roten *Ar- som betyder ’ljus, eld, sol’ og åtfinns även i ord som Ararat, arier, m.fl., enligt armenisk tradition är ehuru Armenak eller Aram en ättling till ovan nämnd Hayk’.
Förutöver detta östromanska språk finnes även det geografiskt motsatta, det tillhöriga –iberoromanska ladinska tungomålet, eller sefardiska, av hävd talandes utav några få judar som har sin härstamning från Spanien og Portugal.
Första uppgiften om några judar i Albanien härstammar från 1100-talet och i början av 1500-talet så fanns det judiska grupperingar i de flesta utav de större städerna i Albanien, såsom Berat, Elbasan, Vlora, Durrës, samt även inne i dagens Kosova. Så vitt man vet så var de flesta utav dessa sefardiska judar från Iberiska halvön ankomna hit efter att de blivit utvisade därifrån under slutet av 1400-talet. I Vlora så rapporteras att det fanns 609 judiska hushåll år 1520 och detta var platsen för Albaniens enda synagoga som destruerades under det första europeiska storkriget under 1900-talet. Enligt censusen som skedde år 1930 fanns det då 204 judar registrerade i Albanien och de erkändes som minoritet 1937, då hade de blivit 300 i antal. När Nazityskland växte sig starkt så flydde en del tyska samt österrikerska judar till Albanien, dessa får då antas ha varit jiddisch-talandes och därledes ingåendes i den germanska språkgrupperingen, man fortsatte att utfärda visum till judar vid ambassaden i Berlin längre än de flesta andra länder i Europa. Norbert Jokl, en moravisk jude verksam i Wien och bekallad fadern för albanologin erhöll albanskt medborgarskap på nästan stående fot efter hans egen förfrågan därom, men dessvärre räddade detta ej honom från Gestapos klor og slutliga förintelse. Albanien hade ungefär 200 judar i början utav det andra stora europeiska kriget under nittonhundratalet och var ett av de få involverade länder som hade fler judar när kriget var över än vad de hade haft vid dess start, förvisso bara några hundra fler, men ändå. Kommunismen var i antågande och under Enver Hoxhas regim så isolerades den judiska kommuniteten från övrig judisk värld, i likhet med resten utav samhället, och konfessionell verksamhet förbjöds. När så äntligen kommunismen föll transporterades nästan alla albanska judar till Israel och finns numer främst i Tel Aviv. Idag finns kvar omkring 10 albanojudar boendes främst i Tirana, det är i övrigt inte mycket av organiserat liv och huruvida de talar något judiskt tungomål är oklart, ödet ej likaså.
I svensk media debatteras närt ideligen kring förekomsten utav näthat samt nätkommentarer, dessas eventuella ibland påstådt rent illegala, hatfyllda, rasistiska, diskriminerande, kränkande, förnedrande virala förekomst et spridning drabbandes allt og alla, på det förhatligt hemska nätet huserandes de illsinta trollen, som ej rädder för vargen är, hvilket vi alla övriga uppenbarligen skullom vara. Härtassad från den landulfidiska ätten, med ulven i sitt namn, totem, samt tro, räds jag ej så ulvens klös, som statsvetare og sociolog ser jag på det med viss distans ock, som humanekolog ogillar jag ej vargars framfart, utan hyllar naturens virila dans, med oss i den.
Så vitt jag vet modererar og censurerar alla svenska internetförekommande tidningar de kommentarer som läsarna kunne göra i förhållande till artiklar tidningarna lägger ut för läsning på deras webbsidor, ofta så taga tidningarna bort hela kommentarsfunktionen då man misstänka att tidningsartiklarna kunne leda till extra het debatt med stor risk för kränkande tillmälen i läsarnas scribala respons, ej allena ens när det gälla invandringsberörande spörsmål utan esomofta oavsett hvilket politiskt område det gälla. Tidningarna äro givetvis till fullo berättigade att så göra, visandes sin hycklande paternalistiskt mästrande föraktfulla hållning inför både sina läsare såsom yttrandefriheten og debattläget som sådant, man utvisar via sin handling sin position såsom ett forum för debatt, interagering et kommunikation, og i förlängningen som en viril demokratisk förmedlare.
Detta, tidningarnas censorativa förtystande agerande samt föraktfulla ringaktande nedlåtande beteende, är långt mer emotstridandes samt emotgåendes de demokratiska idealen og uppbyggandet utav ett välfungerande debattoriskt samhälle med engagerade tänkande medborgare, än några mindre förtänkta kommentarer eller andra dylika utfall från enskilda individer.
På nätet, denna stora vida interaktiva värld så skrämmande för vissa, åfinnes även möjligheten att via sin egen skrivelse i en blogg länka till tidningarnas artiklar via ett system, og företag, benämnt Twingly, hvilket innebär att man får en tillbakalänkning i direkt anslutning till aktuell tillänkad artikel, en klickbar länk synes alltså, ofta undangömnd bakom en ytterligare länk, vid tidningsartiklen som går till det blogginlägg skribenten länkat artiklen ifrån. Det äro ej alla tidningar som möjliggör detta og en del tidningar hava tidigare tillåtit det men senare avslutat sin kooperation med företaget Twingly som sköter det logistiska. Möjligheten med detta förfarande öppnar upp för eventuellt mer raffinerade kommentarer, resonemang, eller andra slags betänkanden, i relation till spörsmålet aktuellt i tidningsartiklen, hvilket får anses vara en positiv flödesposibel berikning utav tidningsartiklarna og debattklimatet i uppöppnandes interagering med läsarna, samt för läsarna, og indirekt för samhället og den debatt, eller övrig betänkning, som man däri kunne föra, i relation med sina läsande medmänniskor.
Nackdelen med detta, utifrån tidningarnas moraliserande synvinkel, varandes att alla dessa misstänkt illegala hatfyllda illsinta skribenter då tillikt får öppna dörrar för att sprida sina odemokratiska rasistiska inlägg, varhän tidningarna självpåtagit sig rollen som grindmästare og väktare, tillgreppandes bort de länkar innehållandes idéer de ej önskar förknippas med. Återigen, det är naturligtvis i deras fulla rätt att så göra, visandes sin inställning till yttrandefriheten som idé. De få gånger representanter för tidningarna uttalar sig publikt gällande deras överlagsamma beteende så nämna de att det röre sig om just dessa rasistiska hatfyllda främlingsfientliga kränkande belänkningar utav blogginlägg som man plockar bort, i skydd av demokratin, debattläget, samt naturligtvis i sin önskan att undslippa förknippning med dylika element.
Efter att jag själv började blogga under mars 2008 märkte jag snabbt att detta ej stämde, jag har härefter, framtills skrivande stund under november 2013, fört logg på de inlägg jag gjort som jag märkt blivit länkcensurerade, jag presenterar dessa nedan med notering hvilka tidningar som censurerat samt när detta skett, utan vidare angiva eventuella skäl eller betänkningar kring varför, då det står utanför min vetskap og därvid utanför min talan, samt även ofta min förståelse. Nedan inlägg äro endast smärt språköversedda men eljes i ursprungligt skick, ehuru ej alls i den kronologiska ordning de utlagts då jag något plausibelt infogat dem under olika eventuella genreindelningar, för att få någotslags imaginärt samband dem emellan.
Jag uppvisar dessa i bokform utav flera olika skäl, dels är det en idelig irritation när ens skrivelser, utav olika karaktär, bliva så föraktfullt bemötta, esomoftast helt utan varken uppenbara eller inbillningsbara skäl, kränkandes mitt yttrande, sinne, min själ, min anima, eller synvinkels- og kunskapsförmedling, men ett annat skäl är ombesörjt i ovan men utkristalliserat i den negativa hållning dessa tidningar hava inför sina läsare, medborgarna, medmänniskor, samt abstraherat, inför demokratin og filosofin, ethoset, kring yttrandefrihet og interagerande kommunikation som Internet, samt samhället, är. Som statsvetare samt sociolog kunne man ej annat än vya beteendet som oroande i förhållande till ett friskt offentligt debattklimat men tillikt finner jag det roligt og intressant att se vad de anser vara befogat att via aktiv handling censurera bort, varhän publicering fyller mångsidiga syftesmål. Ytterligare en anledning är att jag nu fåendes möjlighet att i bokform framföra olika former utav skrivelser som eljes måhända ej hade kommit i tryck, förvisso måtte det alternativet ibland vorit att föredraga.
Det bör nämnas att det är kraftig övervikt på vissa tidningars förekommelighet nedan, detta beror på i första hand för att de ideligt censurerar via borttagning utav länkar, samt även för att dessa tidningar allra oftast länkas till, jag tänker här främst på de svenska tidningarna Svenska Dagbladet samt Dagens Nyheter. Jag bistår här icke med någon statistisk eller proportionalisering, ej heller såsom nämndes eventuella tänkanden, anledningar eller annat, kring fenomenet, detta äro allena ett axplock av strån som blivit avskuret, men som här får standa för sig själva, ivägblåsta i vinden. Dagens Nyheter havandes under senaste tiden före denna publicering inskränkt möjligheterna att länka via Twingly till dem, bara tillåtandes sådana belänkningar på vissa utvalda artiklar de utläggo, detta är ehuru bara gällandes sista tiden, ett halvår eller så. Tidningar som Dagen eller Smålandsposten länkas bara mycket sällan till, emedans exempelvis Expressen, Göteborgsposten et Sydsvenskan tidigare tillåtit belänkning men nu upphört med den tjänsten. Kvällstidningen Aftonbladet hade tidigare en annan form utav tjänst för länkning, min blogg blev efter ett tag totalt blockerad från att länka till dem samt då få möjlighet att synas via länk i detta deras egna system, de togo även då bort alla tidigare länkar min blogg gjort till deras tidning, denna kollektiva bortradering är ej med nedan, sedan man övergått till Twingly haver jag ånyo härigenom erhållit möjligheten att utnyttja möjligheten för länkning när deras vissa artiklar tillåter detta. När det gäller de norska tidningarna Dagbladet og VG så hava de, samt alla andra norska tidningar, tagit bort möjligheten för alla att länka till dem via Twingly, innan de gjorde det så blev min blogg blockerad ett antal tillfällen från att länka via Twingly till dem, ibland öppnades dessa möjligheter upp igen efter att en diskussion förts med redaktörerna där, detta sistnämnda gäller även tidningen Klikk. Andra norska publikationer som totalt blockerat länkning från just denna bloggen varo Din Side, Femina, Henne, KK, SEHER, Topp, Lommelegen, digi.no, Dingz, ITavisen samt Teknisk ukeblad. Hursomhelst, ingen norsk tidning tillåter idag länkning för någon via Twingly, varför så är fallet vet jag ehuru ej. Från svensk sida har även Sveriges Televisions opinionssida SVT Opinion totalblockerat twinglylänkning från min blogg.
Idag är det främst SvD samt DN som öppnar upp för tjänsten, särledes Svenskan, men många gånger så verkar nästintill bara blogginlägg som iterativt upprepar tidningsartikelinnehållet som en papegoja tillåtas, åtminstone så består många vidarelänkningar utav dylika menlösa inlägg. Man tager död på en viril debatt, när man stoppar handen för en annans andningsmöjligheter, när man angriper allehanda väderkvarnar. Det är knappast stödjandes demokratin, eller debattläget.
Även en sjätte indoeuropeisk undergruppering åtfinns genom den fåtaliga armeniska minoriteten som existerar som är i vardande 750 i antal, i åtminstone de flesta fallen härstammandes från invandring under den Sovjetiska eran.