Etnonymen tati är således en exonym som man har anammat, idag försöker många återgå till en mer inhemsk og antaglig ursprunglig benämning på sig själva som parsi, och språket som zuhun parsi, i övrigt finns några lokala identiteter varav parsi även är en som verkar ha kvarlevt i speciellt Bakuområdets Abşeron, i det tämligen isolerade Lahij benämner man sig istället som lohijon, samt i Khizi, samt smått i Devechi og Siyazandistrikten, åtfinns självbenämningen daghli. Den judeotatiska grupperingen bebor främst de norra delarna av landet, emedan de muslimtatiska istället bebor de östra delarna, till dessa skall även läggas en liten gruppering av kristna tater, eller armenotater, som ehuru lingvistiskt sätt kan infogas i den muslimtatiska gruppen. Det är väl att påpeka att dessa olika grupperingar är i det mesta helt olika etniska grupperingar, dock talandes liknandes språk, judeotaterna är i huvudsak som det låto av judisk härskomst, emedans armenotaterna är tatiserade / parsifierade armenier, dessa sistnämnda är fortfarande armeniska i sin religion men har övergått till att tala tati med ganska mångtaliga armeniska influenser i vokabulär, fonologi, morfologi samt grammatik som visar på den armeniska substratan, förutom de språkliga spåren og kyrklig tillhörighet så definierar de sig även distinkt i förhållande till de persiskhärkomna tatitalarna. Tat finns i skrift, men nyttjas främst av judeotatiskan, den talade kulturen, särledes den poetiska, är ehuru mycket rik för allsom tat.
~
Citerat från boken Europas tungomål.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar