I Indien talas väldigt många olika språk, som jag nog
tror alla vet, runt eller mellan 300-850 olika tungomål parleras, allt eftersom
om man vill räkna strikt eller om man nyttjar en mer flexibel språkhållning och
erkänner varje, eller nästan varje, språkentitet som speciell och rättbördig
sin egen språkliga identitet och plats.
Jag vill här, visa på ett exempel, innehållandes
tvenne språk, hur problematisk språkuppdelning kan vara, samt vilka andra
faktorer som åtminstone ibland spelar in. Naturligtvis hänfaller jag då åt de
konflikter som ibland blossar upp i detta kolossala land emellan muslimer o
hinduer.
Vilka som är muslimer och vilka som är hinduer är
ofta en konsekvens av historien - denna religiositetshistoriska uppdelning har
dock givit Indien ytterligare en uppdelning, den hindu-urdiska
språkuppdelningsproblematiken. I media behandlas de nästan alltid som två olika
folk.
Båda språken är officiella, båda språken tillhör den
nordindiska grenen av de indoariska tungomålen, men saken är den att de tvenne
språken är i princip samma språk.
Hindi talas av, i Indien, cirka 180 miljoner
förstahandstalare och kanske 350 miljoner om man räknar in även
andrahandstalarna, emedan urdu har 46 miljoner parlörer. Hindi talas då
traditionellt av hinduer emedan urdu traditionellt är muslimernas språk.
Låtom oss väldigt snabbt titta på denna uppdelning
och vilket fog den har för sig.
Hindi är, för det första, ett komplext namn på
flertalet olika språk i Indien. Man använder sig oftast av ett standardiserat
skriftspråk kallat modern standard hindi och som inte varit något talat
språk fram tills helt nyligen då vissa medborgare, främst i städerna, övertagit
detta konstlade språk som sitt - antalet talare växer snabbt på bekostnad på
närbelägna och närbesläktade mål. Detta är givetvis helt jämförbart med t.ex.
standardsvenskans artificiella skapelse samt sedermera erövring av andra
svenska språks geografiska områden.
Kruxet är att inte bara detta språk har namnet
‘hindi’ utan även en mängd andra språk som talas i vissa områden, även om de är
helt åtskilda sådana, har detta namn. Men situationen blir än mer prekär när
man drar in urdu i resonemanget, både hindi och urdu är som sagt officiella
språk i Indien, men det är inte olika språk, inte ens olika dialekter eller
subdialekter - de är olika litterära stilar baserade på exakt samma språkliga
variant. Det går alltså inte ens att jämföra med t.ex. den norska situationen
med de två olika officiella norska målen, för där rör det sig ändå om olika språkgrunder.
Både urdu och hindi har sin grund i huvudstaden
Delhis variant, ofta kallad dehlaviska. Dehlaviskan kallas även khari
boliska, detta namn används dock också om ytterligare andra varianter norr
om Delhi och de skiljer sig fonologiskt sett ganska mycket från dehlaviskan -
olika förslag har getts för att lösa detta terminologiproblem.
Hindi-urdu har samma, nästan identisk, grammatik och
kärnvokabulär, det är dock vissa skillnader i användandet av dem, terminologin
och uttalet av visst utländskt ljud - ingen av dessa skillnader är dock så
stora så att en vanlig indier kan höra skillnaderna och berätta om talaren
framför sig är urdu eller hinditalare.
När det gäller den litterära traditionen, d.v.s.
skriftspråket, så skiljer det sig desto mer, även vokabulären skiljer sig åt på
detta stadie då hindi tar sig höglexika från anfadern sanskrit, emedan urdu
plockar sitt från det indoeuropeiska nabospråket iranska och semitiskans
arabiska - de blir genom denna skriftliga inlåning i det närmaste oförståeliga
för parterna.
Till detta skall även tilläggas att man nyttjar två olika
alfabet, hindiskan använder devanagari-skriften, vilken var den
sanskriten använde, emedan urdiskan använder sig av ett modifierat persoarabiskt
alfabet.
Uppdelningen är alltså gjord p.g.a. historia och
tradition, men bibehålls kanske främst p.g.a. religion - som dock, i stor grad,
är en konsekvens av historien. Företrädare av de olika traditionerna framhåller
givetvis att t.ex. hindi är urdu fast skrivet med devanagari och med tillägg
med sanskritterminologi och viceversa. Det kan de hålla på o bråka om i en
evighet.
Ur ett historiskt perspektiv så kanske urduisterna
har mer rätt då urdu var väl etablerat som skrifttradition hos den muslimska
eller muslimskt påverkade delen av befolkningen när britterna under början av
1800-talet stödde skapandet av modern standardhindi med användandet av
devanagariskriften, detta genom att ha urdu - läs khari-boliska - som basis.
Men för att komplicera till det lite så kallades icke
urdu för urdu förrän omkring 1800, innan dess så kallades stundom
språket för hindi. Detta har sin grund i att ordet ‘hindi’ eller hindavi
betyder ‘språket av Indien’ - d.v.s. i deras fall khari-boliska, till skillnad
från persiskan som det muslimska etablissemanget höll sig till.
Ordet hindi är dock av persiskt ursprung,
deriverat från floden Sindhu d.v.s. ‘Indus’ och betyder egentligen bara
‘indisk‘. Termen ‘urdu’ är istället en förkortning av zaban-e-urdu-e-mualla
‘språket av den exalterade bazaaren’ - urdu betyder ‘läger’ men åsyftar
då på den majestätiska bazaaren - båda termerna är alltså av ickeindiskt
ursprung.
Hindiisterna menar dock att hindi åsyftar på alla
inhemska litteraturtraditioner av Hindi-regionen och khari-boliska spelar då en
mindre framhävande roll. Och som innan nämndes så kallar även andra icke-khari-bolisktalare
sitt språk för hindi, t.ex. i Uttar Pradesh - detta ligger ju även i ordets
egentliga betydelse.
Alla språk som talas i Indien är till syvende og
sidst hindispråk, det även om de inte är hinduspråk, men ur långtidshistorisk
synvinkel så är varken hindi eller urdu indiska språk - de är dock ariska
mål.
Uppdelningen äro artificiell och en konstruktion av
historien, i historien bör den ock så förbli. Detta är bara ett litet exempel
från en mycket stort land om hur historien kan komplicera till nutida
förhållanden där muslimer och hinduer måste lära sig att leva tillsammans i en
sann indisk tolerant anda, men där religion o historia sätter käppar i hjulen
vilket sedermera skapar språkliga hinder.
Det vanliga uttryckssättet att ‘ett språk är en
dialekt med en armé’, kanske fungerar i Sverige men ack ej i Indien, utan ett
språk är en dialekt som benämns som språk, mer än så är det ej, varken där,
eller här. Man kan ju dock använda vapen för att försöka få fram sin mening,
frågan är om det hörsammas så bra.
~
